Skriver uppsats efter uppsats och säger att jag inte trivs med den här tillvaron. Att aldrig bli klar. Jag vill bli klar med något. Åkte på spa och låtsades att det var en flytade bubbla på ett hav. Och jag var inuti bubblan, ovanför havsytan. Det var så längesedan jag kände att jag fick luft. Behöver lite energi nu, då kommer allt att bli bra. Behöver närhet, ömhet. Behöver en väns förstående blick. Har inte skjutit upp ett enda prov, och får ändå höga betyg. Klappar mig själv på axeln och stannar hemma en dag till från skolan. Har slutat dricka alkohol, äter regelbundet och stressar mindre. Mitt ständiga magont, huvudvärk och förvirrig är inte längre ständigt. Jag förstår att jag börjar bli vuxen, naturen har sin gång och jag är gammal nog att klara av att leva mitt liv. 

Nu måste jag diska, klippa luggen, packa, läsa allt jag kan komma över om israel-palestina-konflikten och ta tag i mina arbetsprovsräkor. Jag skulle ju inte träna idag. Och bli vuxen, men det kan jag ju bli en annan dag.

Det är svårt att inte veta när det kommer i högsta hastighet. 

 

Det är så jävla molnigt. 

Alltså: Jag gillar inte att leva. 

 

 

Jag ligger trött och ledsen i sängen och är pigg och glad i solen. Pendlar hela tiden. Men mest är jag glad. Kommer hem när det börjar ljusna varannan natt och går knappt till skolan. Ligger, tänker att skolan är inte viktig och njuter av orgasmen och friheten och solljuset. Tänker att kanske har jag gått upp lite mer i vikt, men bryr mig inte. Det är den bästa känslan någonsin. Att vara trygg i sin kropp. Att det inte spelar så jäkla stor roll. Har inte rakat mina ben på månader, men blir snarare bara glad att se att min kropp fungerar. Planerar tågluff och Berlin, men först tält till Hultsfred, som inte är hultsfred längre. Cyklar genom allén och får inte nog av årstidens skönhet. 

Fyllde år. Blev vuxen. Känner mig förlamad. Vuxen och förlamad. Jag har inte åstadkommit någonting alls. Mina betyg dalar, jag sjunger falskt på fester, har inte rört min kamera på månader, har skrivit en enda novell det senaste halvåret, och den är inte ens klar. Mitt gym kommer snart tro att jag dött eller flyttat och det ligger olästa eller halvt lästa böcker överallt. Jag blundar och hoppas att jag snart hinner ikapp tiden. Jag kommer försent hela tiden. Är vuxen och kan inte ta ansvar över mig själv. Glömmer att äta och kompenserar med alkohol. Samlade en del av mitt hår i en liten tofs och klippte av. Hårtesten ligger i en påse på bordet. I nacken är mitt hår snaggat för jag fick ett infall. Jag tror jag ville skala bort en känsla. Men jag vet inte vilken. Och jag vet ingenting om mig själv. Jag svävar i mitten av mitt hav. Precis mellan botten och ytan. Det är frusterande att vara så långt ifrån något tydligt. 

 

Jag önskar att jag vore lång. 13 meter. Jag skulle se ner på alla händelseförlopp. Jag skulle ha knoppar på mina fingar och knotig hud. 

Han fyller år och jag läser gamla meddelanden från förra året. Vi har inte hörts av sen jag satt på ett tåg och vi gjorde slut. Jag har tänkt på dig sen dess och första veckan satt jag inne och gick bara ut på balkongen för att röka och känna regnet mot min hud. Hela mars månad har jag vacklat fram och tillbaka. Inte vetat om jag ska gratta dig eller inte. Samlade mod, och du frågade hur jag har det. Det var igår och idag brister jag ut i gråt. Skakar och blöter ner min tröja. 

Lyssnar/spelar/sjunger Annika Norlin och hon beskriver precis.

Hej livet. 

Hej döden. 

Hej mittpunkten. 
Jag står på den hala punkten. Ingen vet om isen håller eller går av. Jag vet inte om jag bryr mig. Det känns bra och dåligt att leva och att inte veta känns jobbigt. Det är lätt att hata livet men det är svårt att göra både och.

 

Känner mig trött och den tröttheten har hållt mig inomhus hela dagen. Ville rita men orkade bara kladda ned blundande ögon i bläck över några rader i min dagbok. Har tuggat destruktivt och uttråkat på mina läppar så de är såriga och svullna. Mitt hår börjar bli längre, täcker nyckelbenen, hon sitter mittemot och svänger med sitt långa hår. Egentligen är det hon som ska vara avundsjuk på mig. Men det är tvärtom och jag avskyr mig själv för det. Jag vill ha mitt långa hår tillbaka. Det var mitt skydd och jag spyr när jag tänker på saxar och vin. 

 

Sen sist jag skrev har jag mest ägnat mig åt eskapism. Istället för att studera ritar jag, njuter av solen, dricker kaffe ute, pysslar, spikar hål i konservburkar, lagar mat, pussas och spelar tv-spel. Jag är så oändligt trött på att spendera så mycket tid på meningslöshet. Jag vill inte lära mig allt som står i en bok på någon annans villkor. Jag vill lära mig saker, viktiga saker. Jag vill inte lära mig saker jag redan vet. Vad är det för lära? Planerar min flykt till fjärran länder och det känns hoppfullt. Det pirrar i min mage att inte veta, var bor jag när hösten faller grå?

 

Den senaste veckan har jag haft svårt att fokusera. Jag har varit glad, ledsen, glad och sovit för lite. För att slippa studera har jag pysslat, om nätterna och på lektioner. Jag har också, startat en girl power grupp på min skola för jag är så trött på att jag ska tänka på vad jag äter, hur jag pratar, hur jag rör mig, vad jag klär mig i. Jag är trött på den kroniska dåliga självbilden som unga tjejer går runt med. Det är så onödigt. 

Det här har jag lagt sömntimmar på under den här veckan: 

 

 

Idag är jag ledig och vaknade av mig själv mellan mina vita lakan. Skatornas bo utanför mitt fönster växer sig större och större. Läste långa meddelanden som trillat in under natten och märkte att min kudde blev våt. Av lycka och saknad. 
Klev upp ur sängen till ett kök som fylldes med sol. Bestämde mig för att göra en kalasfrukost. 

Plockade fram för att göra scones

Skar upp blodapelsin och kunde inte låta bli att äta några klyftor med ens

Öppnar din spellista med låtar som du samlar. Letar upp låtar som du lagt till efter att vi gjort slut. Undrar om du grät till de låtarna. Precis som jag gjorde till mina. När du la till Maia Hirasawas Tusen bitar, tänkte du att vi hade gått i tusen bitar då, det sägs att det finns alltid något bra i det som sker. Du lyssnade också på Stjärnfallet, varje gång du hörde Står du som jag, på din balkong och vilar i kaoset som var?, funderade du över vad jag gjorde precis just då? Eller Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, att det vi gjort kanske var fel och att vi alltid skulle ångra oss, eller att du bara skulle få leva med det? Att du lade till tre låtar, som jag lyssnade om och om igen dagarna efteråt, fem månader senare. Och jag kan inte låta bli att föreställa mig, hur du skickar den senaste låten som är tillagd till mig, och önskar mig godnatt. 
Så ser jag att du är inloggad på Facebook och jag får en klump i bröstet och försäkrar mig om att jag har mitt konto i private mode. För vi har gjort slut. Talar inte med varandra. Skickar inte godnattlåtar till varandra. 

 

Så tänker jag att ingen av dessa har något med mig att göra, att vi gjorde slut för att vi inte längre var kära eller älskade varandra. Och att jag var den enda av oss som låg på golvet, stirrade upp i taket. Att du kysser någon annan i pannan. Tar med någon annan till höjder med utsikter som sticker i hjärtat. Att du skickar låtar till någon annan. 

Du tyckte ju aldrig om kent. ...