Kylan är mitt blod, strålarna är mitt huvud
Kylan biter sig fast. Sliter och river. Promenerar genom en vit stad. Sist jag gick där blev solens strålar glitter mellan de stora trädens gula löv. Jag blev stum av skönheten och hade en hand i min.
Nu strålade solen, glittrade i snön. Jag blev återigen stum av skönheten men den här gången gick jag ensam.
Hade åtta nålar i mig och tänkte på delfiner.
Kommentarer
Trackback
