istider.blogg.se

Hej livet. 

Hej döden. 

Hej mittpunkten. 
Jag står på den hala punkten. Ingen vet om isen håller eller går av. Jag vet inte om jag bryr mig. Det känns bra och dåligt att leva och att inte veta känns jobbigt. Det är lätt att hata livet men det är svårt att göra både och.

 

Känner mig trött och den tröttheten har hållt mig inomhus hela dagen. Ville rita men orkade bara kladda ned blundande ögon i bläck över några rader i min dagbok. Har tuggat destruktivt och uttråkat på mina läppar så de är såriga och svullna. Mitt hår börjar bli längre, täcker nyckelbenen, hon sitter mittemot och svänger med sitt långa hår. Egentligen är det hon som ska vara avundsjuk på mig. Men det är tvärtom och jag avskyr mig själv för det. Jag vill ha mitt långa hår tillbaka. Det var mitt skydd och jag spyr när jag tänker på saxar och vin. 

 

Sen sist jag skrev har jag mest ägnat mig åt eskapism. Istället för att studera ritar jag, njuter av solen, dricker kaffe ute, pysslar, spikar hål i konservburkar, lagar mat, pussas och spelar tv-spel. Jag är så oändligt trött på att spendera så mycket tid på meningslöshet. Jag vill inte lära mig allt som står i en bok på någon annans villkor. Jag vill lära mig saker, viktiga saker. Jag vill inte lära mig saker jag redan vet. Vad är det för lära? Planerar min flykt till fjärran länder och det känns hoppfullt. Det pirrar i min mage att inte veta, var bor jag när hösten faller grå?