istider.blogg.se

 

Den 23 januari, ett år bakåt i tiden undvek jag att skriva med min egna handstil i min dagbok. I veckor höll det i. Jag tror det var ett sätt att skydda mig från det som hänt. Att det hänt mig. Mitt hjärta var krossat. Nej. Hela jag var krossad. Och jag ville ligga i min säng resten av mitt liv. 

 

 

Stod på tå framför badrumsspegeln och höll ett tal. Ett tal om det vedervärdiga samhälle vi lever i, det stygga och råa. Om internet, den hårda karga miljön här. Om tonåringar och hur idealen och illviljan påverkar dem (oss, mig). Vad ätstörningar handlar om. Att ens smalhet aldrig kommer att bringa något positivt hos någon annan. Att det inte finns någon annan som står bakom dessa sorger än oss själva. Och vilket dåligt samvete det bringar.

 

Tvättade av mitt smink och stirrade på mina torra läppar som hur mycket jag än smörjer dem förblir torra. Suckade. 

 

 

 

Stadens anonymitet är inte felet, utan blicken från en främling som tror han räknat ut vem jag är, när han inte har en aning. 

Guidar nya elever på min gymnasieskola. Det känns som om det var ljusår sedan jag stod där själv. Förvirrad. Jag var där i slutet av januari och hade först då börjat tänka på vilken skola jag ville gå på. Eller snarare att mitt liv faktiskt skulle fortsätta, även om det var månader fram i tiden. Jag minns inte vad jag hade för jacka, men jag minns att jag såg G, och jag tyckte han var så vacker. Vem kunde ana att jag skulle bli hemligt kär i hans kompis ett halvår senare. 

 

Och vem kunde ana att jag fortfarande skulle stå och trampa vatten, och fortfarande vara olycklig, och fortfarande vara hemligt kär i någon som jag inte ens känner och egentligen säkert inte ens är kär i. 

 

Och fortfarande vara så himla liten inuti. 

 

Var kall och trött på stan. Tänkte hela tiden på detta med att vara en person som tar energi, än som ger. Det är jag så rädd för. Och jag är alldeles för trött för att vara varm och sprida glädje. Åkte hem och lagade mat, tände ljus och såg på barnprogram. Vi åt och skrattade. Skrattade tills min energi tog slut och jag inte orkade vara glad mer. Ville vara någon annanstans. Känna andra känslor. Vara glad. Hela min kropp krävde miljöombyte eller någon form av förändring så vi tog bussen för att dricka öl. Men tog istället en promenad genom Linné tills jag var alldeles för trött i mitt huvud och vi skiljdes åt. Lägenheten kändes som ett gapande hål ner i underjorden. Inte till en annan värld utan till en isolering under marken. Satte på tvn för att känna någon form av gemenskap. Såg när ringen förgörs i lavan och jag ville att lavan skulle förinta mig. 

 

Efter midnatt ringde H och bad om att få sova i min säng. Hon fyllde mig med energi och jag ville ge minst lika mycket tillbaka. Vi skrattade och jag njöt av att slippa somna ensam. Idag orkade jag inte med mitt eget sällskap och ensamhet så jag frågade M om han ville ses. Så fick jag ligga i en säng, bli omfamnad och pussad på. Min energinivå tilltog.

Skrev psykologiprov och handen värkte. Blev uttråkad och entusiastisk omvartannat. Åkte för att träna, skapa jämnvikt för min psykiska utmattning. 

På biblioteket möter de min låga ålder med skepsis och tvivel. Trots att jag oroas av min höga ålder och av jag inte åstadkommit något. Men det är väl så, att i betraktarens ögon är man allt vad man inte betraktar sig själv som? 

Det är svårt att leva. Jag är en glaciär. Lever i min tidlöshet. Men verkligheten och tidens snabba gång förgör mig. Den här platsen finns för att jag ska försöka återskapa något som jag levde för. Men tappade på vägen. När min tidlöshet och tiden kolliderade.