Dåtid, nutid, ingen tid
Guidar nya elever på min gymnasieskola. Det känns som om det var ljusår sedan jag stod där själv. Förvirrad. Jag var där i slutet av januari och hade först då börjat tänka på vilken skola jag ville gå på. Eller snarare att mitt liv faktiskt skulle fortsätta, även om det var månader fram i tiden. Jag minns inte vad jag hade för jacka, men jag minns att jag såg G, och jag tyckte han var så vacker. Vem kunde ana att jag skulle bli hemligt kär i hans kompis ett halvår senare.
Och vem kunde ana att jag fortfarande skulle stå och trampa vatten, och fortfarande vara olycklig, och fortfarande vara hemligt kär i någon som jag inte ens känner och egentligen säkert inte ens är kär i.
Och fortfarande vara så himla liten inuti.
Om energi
Var kall och trött på stan. Tänkte hela tiden på detta med att vara en person som tar energi, än som ger. Det är jag så rädd för. Och jag är alldeles för trött för att vara varm och sprida glädje. Åkte hem och lagade mat, tände ljus och såg på barnprogram. Vi åt och skrattade. Skrattade tills min energi tog slut och jag inte orkade vara glad mer. Ville vara någon annanstans. Känna andra känslor. Vara glad. Hela min kropp krävde miljöombyte eller någon form av förändring så vi tog bussen för att dricka öl. Men tog istället en promenad genom Linné tills jag var alldeles för trött i mitt huvud och vi skiljdes åt. Lägenheten kändes som ett gapande hål ner i underjorden. Inte till en annan värld utan till en isolering under marken. Satte på tvn för att känna någon form av gemenskap. Såg när ringen förgörs i lavan och jag ville att lavan skulle förinta mig.
Efter midnatt ringde H och bad om att få sova i min säng. Hon fyllde mig med energi och jag ville ge minst lika mycket tillbaka. Vi skrattade och jag njöt av att slippa somna ensam. Idag orkade jag inte med mitt eget sällskap och ensamhet så jag frågade M om han ville ses. Så fick jag ligga i en säng, bli omfamnad och pussad på. Min energinivå tilltog.
Att betrakta
Skrev psykologiprov och handen värkte. Blev uttråkad och entusiastisk omvartannat. Åkte för att träna, skapa jämnvikt för min psykiska utmattning.
På biblioteket möter de min låga ålder med skepsis och tvivel. Trots att jag oroas av min höga ålder och av jag inte åstadkommit något. Men det är väl så, att i betraktarens ögon är man allt vad man inte betraktar sig själv som?
Glaciär
Det är svårt att leva. Jag är en glaciär. Lever i min tidlöshet. Men verkligheten och tidens snabba gång förgör mig. Den här platsen finns för att jag ska försöka återskapa något som jag levde för. Men tappade på vägen. När min tidlöshet och tiden kolliderade.
Utspädd utspilld
Ångesten. Måste sluta dricka såhär. Tuggade sönder en ljuspinne och spottade ljus i flera minuter. Min mun såg ut som en småstad i natten. Mår inte bra. Första dagen på ett nytt år och jag har endast lämnat sängen för att äta brödskivor med mögel på. Uttråkad och ledsen.
Festligt
Delade på vegetariska luncher och pratade i mun på varandra. Vi har inte varit ifrån varandra så länge på flera månader. Och det har bara gått en och en halv vecka. I kom och försvann in på toaletten. Nu kan jag se henne samla sig, gråt inte gråt inte gråt inte. Vi kärleksförklarade och pratade framtid. Skrattade och grät lite. Reste på oss och provade skor. Jag åkte hem för att äta middag i grannlägenheten till mitt barndomshem. Ville vara sju år gammal, blicka ut över staden från min plats vid köksfönstret.
Idag vaknade jag till en himmel som var alldeles grå och regn mot rutan. Kladdade partymode.
Sömn
Släpade mig ur sängen. Grät och åt potatis som växte i munnen. Drog på mig anständiga kläder men kjolen var skrynklig och jag hittade inga hela strumpor. Möttes i dörren och kände mig så trygg. Under täcket såg vi på Grey's Anatomy tills jag somnade. Vaknade och hon och jag tog en promenad i vinterkylan. Sprang till spårvagnen i gårdagens smink. Köpte en almanacka för nästa år. Det känns bra. Att lämna hösten med dess besvär och ångest. Har klistrat fast en delfin i maj. Sen fick jag åtta nålar i mig på en brits igen. Det var skönt med fysisk smärta och jag kände mig lugn. När jag gick hem hade jag skorna fulla med grus och skrapade upp mina hälar.
Tina mitt kalla hjärta.
Reste till solen och försökte stänga av. Försökte andas och vila. Inte samla inspiration eller piggna till. Bara försöka lugna mitt hjärta som slår så fort. Så fort. En kväll låg jag med bedövande ångest under täcket och kippade efter andan. Annars gick det ganska bra. Läste böcker, antecknade. Besökte historiska tempel och blev så exalterad att jag glömde allt annat. Det var skönt.
Korsade Nilen till andra sidan och det var så vackert.
Såg en dokumentär om detta för något år sedan, upphetsningen.
Ville så gärna se delfiner men de dök aldrig upp, vattnet och horisonten var vacker att se på ändå.
Möttes av regn på landningsbanan hemma. Idag har jag gråtit mig svullen, känt mig värdelös och att världen är så stor och oändlig. Livet så kort. Att ingen kommer att rädda mig, ta mig dit solen vilar bakom Röda bergen.
Vart du vill, så fort du kan
Blev ovilligt uttagen till en fest igår. Drack mig alldeles för full innan jag ens satt mig på spårvagnen. Åkte mot Vasa och trillade av vagnen. Var nervös, rökte för fort och ville helst smälta ihop med snöslasket på gatan. Han verkade inte glad och jag försökte se snygg ut. Han sa att jag såg ut att vara ledsen. Han frågade varför jag aldrig hör av mig. Och jag ville vara snöslask. Mitt fulla jag sa att jag mår så jävla dåligt men inte vill prata om det. Sen gick jag. Rökte och studerade relationer. Hade ingenting att säga. Ville dansa. Han tog tag i mig och bad om ursäkt för att han hade tagit upp det. Det gör ingenting. Ha inte dåligt samvete för det. (Jag är ändå alltid ledsen, jag är född sån.) Sen puttade han in mig på dansgolvet, men jag tyckte musiken var dålig. Mina vänner tog mig till ett rum där vi inte fick vara. Vi träffade tre gossar som hade något slags ansvar, men vi flirtade till oss öl och jag verkade hård. Sen låste de upp ett rum och där stängde vi in oss och dansade till Håkan och hip hop som inte var hip hop. Han sa att han var musiker och jag drack öl. Hånglade till Micheal Jackson fastän jag inte tycker om Micheal Jackson. Hånglade i soffan och tyckte jag var snygg. Bet i hans läpp och visste att det här var så jävla fel men ge mig lite att leva för.
Vi blev utslängda från det lilla rummet och jag vände mig inte ens om. Ville bara säga hej till honom. Han var snäll. Jag satt på en pall och han klappade mig på huvudet. Hans födelsemärke på handen kändes så tryggt. Han frågade om han fick ringa, men jag sa att jag inte tyckte om att prata i telefon, han frågade om han fick smsa, och det var okej. Sedan pussades vi och sen gick jag. Och som vanligt vände jag mig inte om.
Du kan inte försvinna mer
Igår befann jag mig i mitt hav. Svävade. Låste in mig på toaletter. Andades. Gråt inte. Gråt inte. Livet och min hjärna var i sitt sämsta tillstånd. Tänkte gå hem flera gånger. Men orkade inte förmå mig att gå ner för trapporna och sjukanmäla mig. Så jag satt kvar. Ledsen och trött.
Spelade upp scener i mitt huvud. Hur jag tar tåget genom Sverige. Är du hemma? Ja. Återföreningen. Doften. Vi kramas i hundra år. Han frågar om det finns något jag vill ha, te? Nej gå inte. Försvinn aldrig mer. Vi ligger i sängen i flera timmar, dagar.
Skickade hemliga julkort med L i en timma idag. Det är skönt. Vi kramas i korridoren ibland. Och det känns så skönt att luta huvudet mot hans axel. Jag har bestämt mig i min tomhet att när jag är ensam om många år ska vi gifta oss. Dricka vin och prata om fjärran länder. Han ska alltid förvåna mig med sin kunskap.
Skotten
Vaknade och kunde inte förmå mig att kliva upp ur sängen. Missade ännu en lektion i franska. Men jag orkar ju inte kliva upp. Jag är alldeles för trött. Hos sjukgymnasten såg jag på kanalen från britsen. Himlen blev svart och jag tog bussen hem.
Huvudvärken känns som ett skotthål. Ur hålet rinner all min produktivitet och ork.
En vecka kvar tills lov. Det känns som hundra år. Fyra dagar. Jag håller på att kvävas.
Ljusår
Promenerade hem genom natten igår. Himlen var så svart och marken så vit. Frös och funderade på att ringa. Fråga om sällskap. Men ångrade mig. Vad skulle en varm kropp göra mot min brist på livslust?
Idag har jag inte lämnat lägenheten. Funderat på att fråga om någon vill dricka vin. Men vem ska stå ut med mig som sällskap om inte ens jag själv gör det? Sett på svåra filmer, skrivit uppsatser. Drömt mig bort.
Ljud från min telefon stör min ensamhet och jag stänger den av.
Drömmer mig hundra ljusår härifrån.
Från min svaghet och kyla.
Kylan är mitt blod, strålarna är mitt huvud
Kylan biter sig fast. Sliter och river. Promenerar genom en vit stad. Sist jag gick där blev solens strålar glitter mellan de stora trädens gula löv. Jag blev stum av skönheten och hade en hand i min.
Nu strålade solen, glittrade i snön. Jag blev återigen stum av skönheten men den här gången gick jag ensam.
Hade åtta nålar i mig och tänkte på delfiner.
